Revansch

Idag har jag sprungit 32 minuter och med uppvärmning och nedvarv tog jag mig 5,5km. Total lycka och en känsla av vinst!!! Bra start på en lördag måste jag säga.

Pannben är det hårdaste av ben och mitt har näst intill fått pansarstruktur. Innanför detta försegår en hel del och kanske är det de som jag nu ska öva mig på att få ut, bearbeta och sortera.

Livet har helt klart fått nya prioriteringar.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Hjärtoperation

-Vad sa du, sa du?
-Jo du vet det där med hjärtat och det där blåsljudet som en läkare hörde när jag var sjuk i januari det va visst inte så bra...

Ensam och övergiven på en gråsmutsig spårvagnshållplats på Hisingen inte precis ett drömställe att känna sig ensam på. Kallt var det också, sista dagen i februari. Utsparkad genom dörrarna på det lokal lilla sjukhuset som stängde klockan 16:00 med tusen frågor stod jag och stirrade döden i vitögat. Världen blev minimal, betydelsen av allt hamnade endast på just NU. Mina barn vad ska hända med dem om jag dör?

Jag tog mig hem, skakade av chock men kunde lustigt nog somna och sova gott, det gjorde jag för övrigt varje natt fram till självaste operationsdagen, konstigt. Jag pratade inte med så många om beskedet men självklart så var det det enda jag tänkte på. Jag, JAG skulle operera mitt hjärta, de skulle såga upp min bröstkorg och stanna mitt hjärta! Laga det och förhoppningsvis kunna starta det igen?!?!

En klaff som läcker trodde jag, det trodde läkarna också.